Jag vägrar bestämma
Detta försätter mig i en svår situation. Jag måste vidarebefodra ordern till mina kamrater, vilket sätter mig över dom. Jag kan inte göra det. Jag är jätteobekväm i den situationen. För det första så vill jag inte, och för det andra så är jag nästintill oförmögen att göra det. Inte så att jag inte kan ta initativ, leda en grupp om det behövs och dylikt. Men att ge order är en helt annan sak. Jag förstod inte skillnaden fullt ut förrän nu. I mina kretsar finns inte dom öppna hierarkierna där sånt existerar, så att ta ledningen där är alltid på mandat från andra. Jag anser inte att en anställning i dagens samhälle ger såna mandat, och definitivt inte över andra med samma befattning. Det kallas att mästra, något jag hatar när andra gör mot mig på jobbet.
Min taktik hittills har varit att nicka och le, för att sedan låta dom andra stå still lite och vila upp sig innan jag säger att X vill att vi sopar och torkar av. Inget tvång, inget som är personligt riktat. Men dom lyder ju ändå. Och jag står där och känner mig obekväm. Om det inte är uppenbart så brukar jag ljuga för arbetsledaren när denna kommer tillbaka och säga att vi inte hunnit, men oftast är det för uppenbart. De gånger jag undviker att säga nått överhuvudtaget och låtsas som ingenting är det bara jag som får ta den osynliga smällen. Det är inget som jag har något emot, jag tar hellre en irriterad blick än tvingas beordra andra. Men problemet är att det börjat hända så ofta nu att jag inte kan låtsas som ingenting. Att konstant ha folk som är irriterad på en för att man skulle vara lat (jag gillar verkligen inte att bli anklagad för att vara lat. Det är arbetsbördan som är för stor!) är inget vidare arbetsklimat. Men jag förstår ju att det är så det är att leva som vägrande och olydig arbetare. Det blir bara lite problematiskt när det är personer som man har en bra relation annars med som är den irriterande parten. Det är för mig oförståeligt att dom inte kan se skillnaden på vår personliga relation och vår arbetsrelation, i vilken jag är fri att vägra, inte hålla med och protestera mot orättvisor utan att det ska bli personligt och därmed påverka vår personliga relation. Folk tar saker/arbetet för personligt helt enkelt. Det kan bero på att dom är unga, men frågan är om dom någonsin kommer lära sig det.
Jag funderar på att säga det rakt ut nästa gång det kommer på fråga. Att bara säga "Nähedu, order får du ge själv. Jag är ingen överordnad. Det ingår inte i mina arbetsuppgifter". Så slipper man obehaget av att bli sedd som lat.
You go! Nu kan du faktiskt göra vad du vill..
Gör det! Säg ifrån! Annars finns risken att du omedvetet kommer att börja beordra folk utan att arbetsledaren bett om det. Du får inte betalt för att bossa, påpeka det enkelt och klart om AL klagar. Jag har själv märkt mig hamna i samma sits tyvärr. Och tyvärr beter jag mig tydligen lika fel som du eftersom jag anses vara en bra arbetare. Suck.
(ok, jag vet att det knappast spelar roll nu, men för framtida jobb kanske)
Ja, det gäller att säga ifrån. Annars får man formulera allt som "*** vill att du gör rent shakern" eller så.
Shiiit! Jag innehar också respekt bland både yngre och äldre arbetskamrater. Men även förmannen gillar mig! Det är helt sjukt att dels vara den som uppmanar till att vi ska ta det lungt, ta extra rast och snacka skit om chefer och å andra sidan vara den som får beröm av ledare för en god arbetsinsats osv.
Jag VET att jag inte förtjänar det senare, men tackar och tar emot. De får gääärna tro att är en suck-up. För det stämmer inte ett skit.