Stressen & Pressen
Nu är det så att min kära chef och dennes underordnade tycker att vi jobbar för dåligt. Inte bara så att vi har några brister i kunskap eller annat relevant. Nej. Vi är för långsamma, för slarviga, för otrevliga, för trevliga, gör för mycket av en syssla, gör för lite av samma syssla, måste prioritera, måste hinna med precis allt. Och så vidare.
Poängen är att det som säger är fullständigt vansinnigt. De nya direktiven som kommit de senaste månaderna är totalt motsägande. Det började med något som jag inte är säker på vad det var. Kanske att vår personalsituation har vart hyffsat stabil den senaste perioden, så att dom kan fokusera på annat. Kanske också att vi fått dåligt på kontrollerna. I alla fall så började en skillnad i attityd smyga sig in. Jag märkte först att de "snälla" arbetsledarna började ta sig ton. Började driva på mer, anmärka på saker de inte brytt sig om tidigare. Sådana småsaker var det. Sedan blev det uppenbart att efter varje möte dom hade så drogs snaran åt lite till. De "snälla" fick tillsägelser, förstod jag. Även dom blev pressade. Det vill säga dom blev pressade att pressa oss. Och dom vek sig för den pressen. Detta var en sorglig historia för mig, som såg dom som en del av hoppet för ett bättre klimat på jobbet.
Dessutom kom nya rutiner. Ett flertal nya arbetsmoment och nya delmoment på uppgifter vi redan hade, och detta samtidigt som arbetstiden och bemanningen var den samma som förut. De krävde alltså att vi skulle pressa oss och arbeta hårdare utan kompensation. Dett fortsatte och fortsatte. Och det fortsätter fortfarande. Min första tanke, som har bestått sedan början är:
-Hur långt tror dom att dom kan pressa oss?
-Tror dom att vi är maskiner som bara kan förbättras och förbättras?
- Inser dom inte att det finns en gräns, och att den gränsen redan är nådd?
Den största förnedringen ligger i att hur vi än arbetar, hur vi än anstränger oss och försöker göra rätt så kunde vi alltid ha gjort det bättre. Inget duger åt dom. Det får en att känna sig otroligt värdelös, och frustrerad. Tro mig, då hjälper inget "Bra jobbat idag!", "Skitduktigt i kassan!" eller andra uppmuntrande tillrop. Falskheten visas direkt nästa gång vi får höra att kassan måste bli snabbare. (Som dessutom åtföljs av den motsägande ordern att kassan samtidigt måste bli nogrannare. Hallå? Stolpskott någon?).
Nej, jag tycker att det är vidrigt. Jag förstår inte hur människor kan behandla någon annan så som dom ser på och behandlar oss, utan att förstå det och känna avsmak inför siig själv. Det är inte medmänskligt. Och jag förstår inte hur bra människor kan låta sig följas med och bidra till detta utan att se vad dom egentligen gör mot oss, och förstå konsekvenserna av deras beteende. Jag känner att dom är lurade av företagslojaliteten som inpräntas i oss alla.
Hårda ord, men det är en hård situation. Och jag lovar, dessa ord är inget mot när någon blir "tillsagd" att den är för långsam och måste bättra sig. För företagets skull.
Vad fan hände med solidariteten som fanns där förut?
Poängen är att det som säger är fullständigt vansinnigt. De nya direktiven som kommit de senaste månaderna är totalt motsägande. Det började med något som jag inte är säker på vad det var. Kanske att vår personalsituation har vart hyffsat stabil den senaste perioden, så att dom kan fokusera på annat. Kanske också att vi fått dåligt på kontrollerna. I alla fall så började en skillnad i attityd smyga sig in. Jag märkte först att de "snälla" arbetsledarna började ta sig ton. Började driva på mer, anmärka på saker de inte brytt sig om tidigare. Sådana småsaker var det. Sedan blev det uppenbart att efter varje möte dom hade så drogs snaran åt lite till. De "snälla" fick tillsägelser, förstod jag. Även dom blev pressade. Det vill säga dom blev pressade att pressa oss. Och dom vek sig för den pressen. Detta var en sorglig historia för mig, som såg dom som en del av hoppet för ett bättre klimat på jobbet.
Dessutom kom nya rutiner. Ett flertal nya arbetsmoment och nya delmoment på uppgifter vi redan hade, och detta samtidigt som arbetstiden och bemanningen var den samma som förut. De krävde alltså att vi skulle pressa oss och arbeta hårdare utan kompensation. Dett fortsatte och fortsatte. Och det fortsätter fortfarande. Min första tanke, som har bestått sedan början är:
-Hur långt tror dom att dom kan pressa oss?
-Tror dom att vi är maskiner som bara kan förbättras och förbättras?
- Inser dom inte att det finns en gräns, och att den gränsen redan är nådd?
Den största förnedringen ligger i att hur vi än arbetar, hur vi än anstränger oss och försöker göra rätt så kunde vi alltid ha gjort det bättre. Inget duger åt dom. Det får en att känna sig otroligt värdelös, och frustrerad. Tro mig, då hjälper inget "Bra jobbat idag!", "Skitduktigt i kassan!" eller andra uppmuntrande tillrop. Falskheten visas direkt nästa gång vi får höra att kassan måste bli snabbare. (Som dessutom åtföljs av den motsägande ordern att kassan samtidigt måste bli nogrannare. Hallå? Stolpskott någon?).
Nej, jag tycker att det är vidrigt. Jag förstår inte hur människor kan behandla någon annan så som dom ser på och behandlar oss, utan att förstå det och känna avsmak inför siig själv. Det är inte medmänskligt. Och jag förstår inte hur bra människor kan låta sig följas med och bidra till detta utan att se vad dom egentligen gör mot oss, och förstå konsekvenserna av deras beteende. Jag känner att dom är lurade av företagslojaliteten som inpräntas i oss alla.
Hårda ord, men det är en hård situation. Och jag lovar, dessa ord är inget mot när någon blir "tillsagd" att den är för långsam och måste bättra sig. För företagets skull.
Vad fan hände med solidariteten som fanns där förut?
Tålamodet brister
That's it. Jag känner mer och mer att mitt jobb (som är en oproportionerligt stor del av mitt liv) tar fram de dåliga sidorna hos mig och kväver de bra. När jag började jobba hade jag iaf tålamodet och för det mesta orken att hålla uppe min medmänsklighet även när det var som mest helvetiskt. Nu är det borta. De senaste veckorna har varit ett bevis på detta. Redan när man stämplar in och ser första kunden komma genom dörren är servicepersonen bortblåst och Den Bittert Hatiska Arbetaren där. Jag är ledsen att det gått så långt, men jag är så jävla trött på er alla. Varför kan ni inte LAGA ER EGEN JÄVLA MAT ISTÄLLET!?!?!
Och varför kan ni inte fatta när ni gör det besvärligt? Okej, jag vet att dom inte har en chans att veta vad som gör deras beställning besvärlig och vad som gör den enkel för mig. Där kommer sinnesdödandet in, min logik och förnuftkänsla försvinner när stekoset svävar in i hjärnan. Det spelar ingen roll hur mycket man tänker att dom är enkla människor som också slavar på sina jobb, eller att dom som är trevliga förtjänar trevlighet tillbaka. Enkla moraliska regler som jag hållt mig till i mitt liv. Men nu: nada. Jag hatar allt och alla som gör min dag jobbig. Eller hat och hat, men jag är så himla trött och less på dom att jag inte orkar med. Som:
1. Varför måste folk alltid komma i klumpar om flera stycken?
2. Varför måste det alltid alltid komma in en brölande flock tonårsmonster som äter 70 kg mat var när man just trodde att rushen var över och tänkte ta en drickpaus?
3. Varför måste en av er beställa allas mat när ni är flera? Tror ni att ni gör det enkelt för oss? Knappast! Du fyller hela jävla kassaskärmen med ord, får den som står etta i köket att se i kors med alla beställningar på hennes skärm och FRAMFÖRALLT så ökar du risken med 90% att något blir fel i din beställning. Comprendo?
4. Varför måste du skylla på oss när du gjort fel? Bara för att du vet att vi måste ge dig rätt så är det inte fritt fram för dig moraliskt att kräva nya burgare bara för att du inte råkade veta att det var ost/bacon/gurka på den du beställde.
5. Ljug inte för oss mitt upp i ansiktet. Du sa aldrig att du ville ha bacon på, både du och jag vet det.
Jaja. Flera av mina arbetskamrater bekräftar det jag säger nu: att ständigt vara serviceminded får en att bli allt mer människofientlig i privatlivet. Du orkar inte med vardagshändelser som förut passerade förbi lätta som fjädrar. Nu är det en personlig förolämpning om någon tränger sig i kön, går för långsamt på trottoaren, har sin stol för långt utskjuten på caféet, gör en farlig omkörning i trafiken osv osv. Jag tar detta väldigt hårt. Mitt mål att vara en bra medmänniska och leva efter rättvisa moraliska regler förtärs sakta av allt arbetande. Jag vill inte förstöras. Ohc när jag väl kommit dit, vem säger att det går att reparera? Jag vet tillräckligt mycket om det mänskliga psyket för att känna att detta inte är bra för oss.
Så tyvärr alla rättrådiga arbetande människor som råkar ut för min surhet i kassan eller mina hatiska överarbetade blickar: för tillfället spar jag min medmänsklighet för mina arbetskamrater. Dom har jag fortfarande kvar lojaliteten och tycket för.
Dock inte till dom som ställer sig på företagets sida och stressar och pressar allt och alla runtomkring dom. Konflikten på mitt jobb har hårdnat, även extraarbetarna som inte är där lika mycket har känt av det. Klimatet hårdnar och dom som inte följer med utsätts för trakasserier. Men jag känner att det är ett annat inlägg.
Och varför kan ni inte fatta när ni gör det besvärligt? Okej, jag vet att dom inte har en chans att veta vad som gör deras beställning besvärlig och vad som gör den enkel för mig. Där kommer sinnesdödandet in, min logik och förnuftkänsla försvinner när stekoset svävar in i hjärnan. Det spelar ingen roll hur mycket man tänker att dom är enkla människor som också slavar på sina jobb, eller att dom som är trevliga förtjänar trevlighet tillbaka. Enkla moraliska regler som jag hållt mig till i mitt liv. Men nu: nada. Jag hatar allt och alla som gör min dag jobbig. Eller hat och hat, men jag är så himla trött och less på dom att jag inte orkar med. Som:
1. Varför måste folk alltid komma i klumpar om flera stycken?
2. Varför måste det alltid alltid komma in en brölande flock tonårsmonster som äter 70 kg mat var när man just trodde att rushen var över och tänkte ta en drickpaus?
3. Varför måste en av er beställa allas mat när ni är flera? Tror ni att ni gör det enkelt för oss? Knappast! Du fyller hela jävla kassaskärmen med ord, får den som står etta i köket att se i kors med alla beställningar på hennes skärm och FRAMFÖRALLT så ökar du risken med 90% att något blir fel i din beställning. Comprendo?
4. Varför måste du skylla på oss när du gjort fel? Bara för att du vet att vi måste ge dig rätt så är det inte fritt fram för dig moraliskt att kräva nya burgare bara för att du inte råkade veta att det var ost/bacon/gurka på den du beställde.
5. Ljug inte för oss mitt upp i ansiktet. Du sa aldrig att du ville ha bacon på, både du och jag vet det.
Jaja. Flera av mina arbetskamrater bekräftar det jag säger nu: att ständigt vara serviceminded får en att bli allt mer människofientlig i privatlivet. Du orkar inte med vardagshändelser som förut passerade förbi lätta som fjädrar. Nu är det en personlig förolämpning om någon tränger sig i kön, går för långsamt på trottoaren, har sin stol för långt utskjuten på caféet, gör en farlig omkörning i trafiken osv osv. Jag tar detta väldigt hårt. Mitt mål att vara en bra medmänniska och leva efter rättvisa moraliska regler förtärs sakta av allt arbetande. Jag vill inte förstöras. Ohc när jag väl kommit dit, vem säger att det går att reparera? Jag vet tillräckligt mycket om det mänskliga psyket för att känna att detta inte är bra för oss.
Så tyvärr alla rättrådiga arbetande människor som råkar ut för min surhet i kassan eller mina hatiska överarbetade blickar: för tillfället spar jag min medmänsklighet för mina arbetskamrater. Dom har jag fortfarande kvar lojaliteten och tycket för.
Dock inte till dom som ställer sig på företagets sida och stressar och pressar allt och alla runtomkring dom. Konflikten på mitt jobb har hårdnat, även extraarbetarna som inte är där lika mycket har känt av det. Klimatet hårdnar och dom som inte följer med utsätts för trakasserier. Men jag känner att det är ett annat inlägg.