jamesy

Äntligen är helgen över. De flesta fick lön i fredags, så man visste vad man hade att vänta när man gick på jobbet. Konstant rush nätterna igenom, och till råga på allt så har jag fortfarande inte blivit kvitt min förkylning. Det blev en hes, hostande och snörvlande helg i kassan för min del. Vi var växelvis under- och överbemannade, hur nu det gick till.

Underbemanning är såklart den värsta sorten av misslyckad planering. Det beror dock oftast på sjukdom eller annat bortfall, såvitt jag lyckats förstå. Det är sådant som förklaras för oss som olyckliga omständigheter som de inte kan råda över. När någon blir sjuk måste de ringa in någon annan som kan jobba med kort varsel. Det lyckas inte alltid. Problemet med deras resonamang är dock att det inte håller. Anledningen till att de inte kan ringa in någon med kort varsel är inte att det är omöjligt, extrajobbare är ju en stor del av verksamheten. Särskilt i storstäder med hög omsättning av anställda. Problemet är att alla extrajobbare redan utnyttjas till det yttersta, och således helt enkelt inte kan ta fler tider än de redan har. Underbemanning i lönehelg betyder att de som jobbar måste jobba för sin del av kollektivet, som redan det är väldigt mycket, och därtill dela på den frånvarandes andel med de övriga. En väldigt enkel lösning på problemet vore att anställa några fler, så att situationer som helgens inte behöver uppstå. Men det gör dom inte.

Även överbemanning kan vara jobbigt. En situation som uppkom för några helger sen visar på det. Vi var x antal personer som stod i kassan och på andra viktiga positioner. Sedan tillkom 4 pers som var så kallade värdar, det vill säga arbetade med övriga sysslor som behövs för att vi andra ska kunna hålla den utåtriktade servicen igång. Med andra ord inåtriktad service, som exempelvis grillning och diskning. Dessa är personer som inte har lärt sig kassan, och som därmed inte kan byta av oss eller hjälpa till. Självklart är deras uppgifter lika viktiga som våra, och oftast lättare att utföra. Problemet uppkommer när det som den helgen blir en tydlig överbemanning bland värdarna. Flera gånger under kvällen medan vi halvt stressade ihjäl oss i kassan, upptäckte vi att de andra mest stod och hängde. De hade inte tillräckligt med arbetsuppgifter. För mig, som förespråkar ett starkt kollektiv framför gräl och konkurrens, var detta inget som bekom mig något vidare. Jag suckade lite för att arbetsledaren inte hade planerat bättre med personalen så att åtminstone någon av dem hade kunnat kassan och kunnat hjälpt oss, men tänkte mest att det var ju skönt för dom och problemet låg hos ledarna. Problemet var att jag upptäckte hur detta påverkade stämningen bland de andra. Det muttrades om orättvisa och lathet, en kritik som mestadels riktades mot värdarna. En solklar splittring bland oss anställda, orsakad av arbetsledarnas dåliga planering. Konkurrens och missriktat rättvisetänkande i en stinkande blandning.

Allt detta beror i grunden på den orättvisa arbetsfördelning som råder, där vissa direkt får mycket utbildning och lär sig de stora sakerna medan andra får harva på som värdar vecka ut och vecka in. Mer om detta i senare inlägg.

Idag var inte en särskilt rolig dag på jobbet. Chefen var sur av någon anledning, och gick runt och muttrade och klagade på oss. Förmodligen är han stressad, men som medelålders och erfaren kan man tycka att han borde ha disciplin och självdistans nog för att fatta att han inte kan ta ut sånt på oss anställda. Kan man tycka, ja. Tyvärr tänkte inte han så.

Självklart är det okej att alla har dåliga dagar, men använda dom som en ursäkt för att klaga på och kritisera andra är inte rättfärdigat. Jag lever efter principen att kritik alltid måste vara rättfärdigad om den ska framföras, och klagan över småsaker som att govet inte är tillräckligt städat under lunchrushen är inte befogat. För det första så är det en omöjlig uppgift för oss som ska se till att driften hålls igång samtidigt, och för det andra så är det inte ett stort problem. Det är vi som jobbar i arbetsmiljön som vet vad som är viktigt för oss och inte, och därmed borde också vi ha rätt att prioritera miljösaker. När kunderna tjatar konstant och man knappt minns vad man heter så är inte några stripes på golvet ett stort problem, jag lovar. Om han vill ha det glänsande rent så kan han se till att anställa fler.

Nu var ingen av oss som jobbade idag särskilt fogliga av oss. Vi nickade snällt men vägrade att på oss ansvaret för nedskräpningen. "Konstigt, konstigt..." sa vi. En jobbarpolare drev med honom när han gick därifrån. Det kändes skönt, jag var inte den enda som reagerade på det knäppa i hans resonemang. Till slut suckade han och stack därifrån. Genast blev stämningen mycket bättre.

Jag förstår inte människor som inte har någon som helst respekt för andra. Hur fan tänker man om man tror att en själv och ens egna affärer är överprioriterade andra? Som servicepersonal, och jag antar att det gäller alla från butiksbiträden till rörmokare, får man verkligen möta avskumssidorna hos folk. Det är som om det på något märkligt vis blir helt legitimerat att svina sig mot andra människor så fort "det ä ju deras jobb o dom får jue betalt förre".

Nej, jag får betalt för att serva dig med mat inte för att vara bollplank för ditt nedåtriktade klassförakt. Och ja, jag kommer ihåg er. När ni kommer inramlande efter att ha supit upp halva pappas månadslön, så är ni jävligt glada att jag jobbar på det här stället så att ni kan få erat fyllekäk. Utan mig, ingen mat. Hur svårt kan det vara att fatta?

Den här helgen jobbade jag varenda dag, som oftast när jag inte jobbar långa nattpass. Det var inte särskilt långa pass, men ganska slitsamt. Som vanligt när det är långhelg så går vanliga människor med dagjobb ut och super, shoppar och äter upp sina pengar. Med andra ord så var det rush i princip hela dagarna. I vanliga fall (undantaget lönehelg) blir det i alla fall pauser någon halvtimme då och då. Men inte i helgen. Jag stod i kassan nästan hela tiden, vilket komplicerades av att jag hade ont i halsen och var förkyld. Termen "service minded" är något som man tar till sig väldigt snabbt, har jag märkt. Innan jag började jobba fanns det inte i min värld att vara artig mot dryga snobbar som ser ner på en. Inte heller att ursäkta sig inför folk för att man är människa och inte robot eller "personal". Nu stod jag där och gjorde allt för att kunderna inte skulle märka att jag snorade och nös. Fick springa in i köket och snyta mig flera gånger, men i och med den konstanta rushen så blev det väldigt svårt att hinna med det till slut.

Dessutom är halsont och serviceyrken inte en särskilt bra kombination. Efter några timmar på lördagen väste jag snarare än pratade när jag tog emot beställningar. Men å andra sidan så var inte det mitt problem, så jag beslöt att strunta i vad kunderna kunde tycka. Så blir det till slut, man orkar inte hålla uppe robotmasken hur länge som helst. Det blir ohållbart. Det var arbetsledarens problem, som satt mig på kassan hela dagen. Han kunde ha satt mig på nått annat istället.

Den här bloggen är tänkt som en blogg kring mitt arbetsliv. Jag har länge tänkt börja skriva en blogg, men inte kommit mig för det. Det har aldrig funnits tid att skriva seriösa inlägg och fördjupa sig i en viss typ av bloggande. För ett tag sedan dök idén upp om att jag skulle blogga om mitt eget jobbande. Jag märkte att det upptog en oproportionerligt stor del av min tankeverksamhet, och att jag pratade alldeles för mycket om det. Jag antar att detta är något som de flesta kan känna igen sig i. Min slutsats blev att jag helt enkelt behövde ett utrymme för att skriva av mig om jobbet.

Här följer en kort presentation av min arbetssituation:

Jag arbetar på en mellanstor avdelning av ett välkänt snabbmatsmärke i Stockholm. Restauranger är ägd av chefen, men ingår i kedjan. Exempelvis menyn är centralstyrd, medan chefen har viss frihet i utformningen av verksamheten. Jag är anställd som extrajobbare eftersom jag fortfarande går i gymnasiet. På arbetsplatsen är vi cirka 10 anställda och ett okänt antal extrajobbare. Alla är timanställda, även de som arbetar motsvarande heltid. Det är ett ganska heterogent arbetarkollektiv med en numer övervägande del kvinnliga anställda.
    
Lönerna stätts av kollektivavtalet för Hotell- och Restaurangfacket. Vi har åldersbaserade löner efter minimilöner. För alla nya anställda gäller provanställning 6 månader. Som extrajobbare arbetar vi nattpas, kvällar och helger. Vid underbemmaning (sker ofta pga omsättningen av personal) jobbar vi ibland upp til 50% vissa veckor. Som på de flesta sådana här ställen är arbetsstyrkan väldigt ung.

Arbetet är väldigt stressigt. Du står upp hela tiden och gå runt mycket. Det sliter ordentligt på kroppen, speciellt ryggen och fötterna. Även tunga lyft och monotona rörelser gör sitt till. En hög ljudvolym med extremt mycket högfrekventa pip från fritösen är ett annat problem.

Arbetspassen för oss extrajobbare är för det mesta tre till fyra timmar långa, förutom nattpassen som kan vara längre. Lunchrast är berättigad om du jobbar längre än fyra och en halv timme, därav de korta passen. Raster förekommer nästan inte. Det kan hända någon enstaka gång att man får en femma (5 min rast) när det är väldigt lugnt och mycket personal, men oftast jobbar man fyra coh en halv timme i sträck utan rast.

Arbetsuppgifterna är de vanliga. Du står i kassan, står vid boarden och gör burgarna, sköter fritösen eller är värd. (Värden sköter matsal och diverse sysslor i köket). För det mesta varieras sysslorna inte under ett pass, utan du står på en station hela ditt pass.

-------------------------------------------------------
Så funkar alltså mitt jobb. Det är förutsättningarna för de kommande blogginläggen.