jamesy

Idag var inte en särskilt rolig dag på jobbet. Chefen var sur av någon anledning, och gick runt och muttrade och klagade på oss. Förmodligen är han stressad, men som medelålders och erfaren kan man tycka att han borde ha disciplin och självdistans nog för att fatta att han inte kan ta ut sånt på oss anställda. Kan man tycka, ja. Tyvärr tänkte inte han så.

Självklart är det okej att alla har dåliga dagar, men använda dom som en ursäkt för att klaga på och kritisera andra är inte rättfärdigat. Jag lever efter principen att kritik alltid måste vara rättfärdigad om den ska framföras, och klagan över småsaker som att govet inte är tillräckligt städat under lunchrushen är inte befogat. För det första så är det en omöjlig uppgift för oss som ska se till att driften hålls igång samtidigt, och för det andra så är det inte ett stort problem. Det är vi som jobbar i arbetsmiljön som vet vad som är viktigt för oss och inte, och därmed borde också vi ha rätt att prioritera miljösaker. När kunderna tjatar konstant och man knappt minns vad man heter så är inte några stripes på golvet ett stort problem, jag lovar. Om han vill ha det glänsande rent så kan han se till att anställa fler.

Nu var ingen av oss som jobbade idag särskilt fogliga av oss. Vi nickade snällt men vägrade att på oss ansvaret för nedskräpningen. "Konstigt, konstigt..." sa vi. En jobbarpolare drev med honom när han gick därifrån. Det kändes skönt, jag var inte den enda som reagerade på det knäppa i hans resonemang. Till slut suckade han och stack därifrån. Genast blev stämningen mycket bättre.