Gruppsammansättningen på jobbet
På en arbetsplats som den här är merparten av de anställda unga människor som har sitt första jobb. Dessutom anställs vi ofta på grunder som kontakter och rekommendationer från redan anställda, vilket gör att de flesta har någon koppling till åtminstone en annan och oftast flera. Syskon, nära vänner, syskonbarn, brorsans flickvän osv. När jag började jobba tyckte jag att det kunde vara något positivt, eftersom sammanhållningen kunde stärkas oss emellan som kollektiv när folk redan kände varandra.
Nu känner jag mest att jag hade väldigt fel i den frågan. Jag vet inte om det är ett enskilt fall hos oss, om situationen skulle kunna bli annorlunda och ha fler möjligheter, men den främsta konsekvensen hos oss är nu splittringar inom gruppen och inte sammanhållning. En liten grupp känner varandra sedan tidigare (och knyter nya utvalda till sig allteftersom) och umgås utanför jobbet som vänner. De har en majoritet av personalen med sig i utkanten av gruppen, och skulle kunna fungera som en gemenskap. Även jag är accepterad, även om jag aldrig visat särskilt mycket intresse av att lära känna dem utan umgåtts med de som för stunden verkat trevligast. Oftast har "mina" personer inte tillhört denna grupp. Jag upplever att de är mer förbehållslösa i sitt umgänge på jobbet, och därmed enklare och trevligare. Problemet är att jag hela tiden ser hur gruppen medvetet utesluter vissa personer.
Såklart vet jag att alla inte kan gilla alla, eller att det inte går att ha en total gemenskap i någon grupp. Och de som är vänner ska också få vara det på jobbet. Men det konsekventa uteslutandet av delar av personalen har andra effekter än rent sociala som utestängning och en känsla av utanförskap. De som inte har någon koppling till gruppen får oftast göra skitgörat. Ta hand om sopor, städa, diska och andra mindre attraktiva arbetsuppgifter. Detta medan kompisarna ger varandra de roliga uppgifterna i all välmening vänner emellan.
Denna svågerpolitik på arbetsplatsen blir mer och mer uppenbar för mig ju mer jag jobbar. När jag var ny själv var det förståeligt nog svårare att se strukturer och förstå kopplingarna mellan fördelning av arbetsuppgifter, och jag antog naivt nog att denna grundades på erfarenhet och kunskap. Samtidigt ökar min irritation över den faktiska orättvisan. En arbetskamrat som jag alltid tyckt varit vänlig och snäll, och som dessutom är en av de som jobbar hårdast av oss om sanningen ska fram, får alltid de uppgifter som ingen annan vill göra. "A ja, men då låter jag X göra det" låter det. Och X är för snäll för att säga nej. Jag är osäker på vad personen ifråga själv tänker och känner inför situationen, och min egen roll i det hela som ståendes någonstans mittemellan i hierarkin.
Däremot är jag säker på att jag absolut inte vill medverka i ett orättvist utnyttjande av arbetskamrater, och arbetar på att finna metoder för att motarbeta det utan av få samtliga över mig i hierarkin emot mig. Det är en svår balansgång. Jag vill inte åka ut i kylan helt, då det skulle göra min egen arbetssituation ohållbar. Samtidigt vet jag att jag det måste bli så om enda övrigt alternativ är att själv utnyttja. Det kan jag inte ha på mitt samvete. Hittills har mina protester bestått i att ifrågasätta, själv vara trevlig samt ta på mig uppgifter som annars skulle tillfalla X. Redan det har väckt viss irritation hos andra. Jag tror att min första punkt måste bli att komma underfund med vilka jag har med mig och vilka jag har mot mig. Fortsättning följer.
Nu känner jag mest att jag hade väldigt fel i den frågan. Jag vet inte om det är ett enskilt fall hos oss, om situationen skulle kunna bli annorlunda och ha fler möjligheter, men den främsta konsekvensen hos oss är nu splittringar inom gruppen och inte sammanhållning. En liten grupp känner varandra sedan tidigare (och knyter nya utvalda till sig allteftersom) och umgås utanför jobbet som vänner. De har en majoritet av personalen med sig i utkanten av gruppen, och skulle kunna fungera som en gemenskap. Även jag är accepterad, även om jag aldrig visat särskilt mycket intresse av att lära känna dem utan umgåtts med de som för stunden verkat trevligast. Oftast har "mina" personer inte tillhört denna grupp. Jag upplever att de är mer förbehållslösa i sitt umgänge på jobbet, och därmed enklare och trevligare. Problemet är att jag hela tiden ser hur gruppen medvetet utesluter vissa personer.
Såklart vet jag att alla inte kan gilla alla, eller att det inte går att ha en total gemenskap i någon grupp. Och de som är vänner ska också få vara det på jobbet. Men det konsekventa uteslutandet av delar av personalen har andra effekter än rent sociala som utestängning och en känsla av utanförskap. De som inte har någon koppling till gruppen får oftast göra skitgörat. Ta hand om sopor, städa, diska och andra mindre attraktiva arbetsuppgifter. Detta medan kompisarna ger varandra de roliga uppgifterna i all välmening vänner emellan.
Denna svågerpolitik på arbetsplatsen blir mer och mer uppenbar för mig ju mer jag jobbar. När jag var ny själv var det förståeligt nog svårare att se strukturer och förstå kopplingarna mellan fördelning av arbetsuppgifter, och jag antog naivt nog att denna grundades på erfarenhet och kunskap. Samtidigt ökar min irritation över den faktiska orättvisan. En arbetskamrat som jag alltid tyckt varit vänlig och snäll, och som dessutom är en av de som jobbar hårdast av oss om sanningen ska fram, får alltid de uppgifter som ingen annan vill göra. "A ja, men då låter jag X göra det" låter det. Och X är för snäll för att säga nej. Jag är osäker på vad personen ifråga själv tänker och känner inför situationen, och min egen roll i det hela som ståendes någonstans mittemellan i hierarkin.
Däremot är jag säker på att jag absolut inte vill medverka i ett orättvist utnyttjande av arbetskamrater, och arbetar på att finna metoder för att motarbeta det utan av få samtliga över mig i hierarkin emot mig. Det är en svår balansgång. Jag vill inte åka ut i kylan helt, då det skulle göra min egen arbetssituation ohållbar. Samtidigt vet jag att jag det måste bli så om enda övrigt alternativ är att själv utnyttja. Det kan jag inte ha på mitt samvete. Hittills har mina protester bestått i att ifrågasätta, själv vara trevlig samt ta på mig uppgifter som annars skulle tillfalla X. Redan det har väckt viss irritation hos andra. Jag tror att min första punkt måste bli att komma underfund med vilka jag har med mig och vilka jag har mot mig. Fortsättning följer.
Jobbtider som förhindrar fritid
Jag jobbar generellt sett alltid korta pass. En 3-4 timmar om dagen. Vissa tycks tycka att det är ett bra sätt att jobba, då vi skulle få så mycket fritid och samtidigt ändå jobba tillräckligt mycket för att få en hyffsad lön.
Så fan heller. För det första medför det att du jobbar varje dag om du över huvudtaget ska tjäna något värt att tjäna. Som oftast har du en dag/vecka ledig, och då har du jobbat de sex andra dagarna. Den lediga dagen består mest av återhämtning från arbetandet och inte av något som jag skulle kalla fritid. För min del handlar det om att sova och äta.
Åter till de korta passen. En anställning som denna gör att man jobbar varje dag, men endast några få timmar. Samtidigt som du inte tjänar mer än 200 kr (efter skatt) så är din dag ändå uppbokad. Du kan inte resa någonstans, ta en öl eller ens gå ut kvällen innan då minsta bakfylla inte tolereras. Resultatet blir ett liv som kretsar kring en aktivitet som du ägnar endast några få timmar av dygnet åt. Jag tycker inte att det är ett bra sätt att leva på, det gör jag faktiskt inte. En del hävdar att det är soft att kunna jobba deltid och ha mycket fritid, men de som säger det jobbar alltid inom andra branscher med betydligt högre löner. Tro mig, det är inte soft om du jobbar sex dagar i veckan och ändå tjänar kanske 3000-3500 kr efter skatt. Jag skulle ge vad som helst för att 9-5 - jobb måndag till fredag.
Jag har försökt förstå varför arbetstiderna är fördelade såhär. Det enda jag har kommit fram till är att längre pass ger berättigande till lunch, men den är obetald så det känns inte som det rätta skälet. Jag ska fundera mer på det.
Så fan heller. För det första medför det att du jobbar varje dag om du över huvudtaget ska tjäna något värt att tjäna. Som oftast har du en dag/vecka ledig, och då har du jobbat de sex andra dagarna. Den lediga dagen består mest av återhämtning från arbetandet och inte av något som jag skulle kalla fritid. För min del handlar det om att sova och äta.
Åter till de korta passen. En anställning som denna gör att man jobbar varje dag, men endast några få timmar. Samtidigt som du inte tjänar mer än 200 kr (efter skatt) så är din dag ändå uppbokad. Du kan inte resa någonstans, ta en öl eller ens gå ut kvällen innan då minsta bakfylla inte tolereras. Resultatet blir ett liv som kretsar kring en aktivitet som du ägnar endast några få timmar av dygnet åt. Jag tycker inte att det är ett bra sätt att leva på, det gör jag faktiskt inte. En del hävdar att det är soft att kunna jobba deltid och ha mycket fritid, men de som säger det jobbar alltid inom andra branscher med betydligt högre löner. Tro mig, det är inte soft om du jobbar sex dagar i veckan och ändå tjänar kanske 3000-3500 kr efter skatt. Jag skulle ge vad som helst för att 9-5 - jobb måndag till fredag.
Jag har försökt förstå varför arbetstiderna är fördelade såhär. Det enda jag har kommit fram till är att längre pass ger berättigande till lunch, men den är obetald så det känns inte som det rätta skälet. Jag ska fundera mer på det.