Jul igen
Man skulle kunna tänka sig att folk hade dåligt med pengar i jultider. Att dom prioriterade sina nära och kära, med fina klappar som dom blir glada över. Att dom inte tänker på sig själva denna månad och är sådär äckligt jesus-iga och givmilda. Jag hade föredragit det framför sanningen. För tydligen är det så att när julen närmar sig så fylls alla av ett enromt behov av att släppa loss på kontrollen, "unna sig" allt det som dom tror att dom inte gör annars. Det vill säga alla rusar in på just min snabbmatsrestaurang när dom varit så duktiga och köpt en max två klappar, för att tillföra ännu en kaloridos till sin kommande hjärtattack/åderförkalkning/blodpropp och svulla i fett och friterade äckelsaker.
Sen märker dom att kön visst är 20 meter, varpå dom har fräckheten att gå till oss och KLAGA på att köerna är så långa. Men hallå!?! Det är ni som är köerna. Gå någon annanstans så försvinner dom!
Det är väldigt jobbigt att ha konstant monsterrush hela dagarna. Det tär på alla. Luncher försvinner, pass dras ut, inget hinns med. Jag känner mig som en robot. Idag när jag käkade kom jag på att jag inte bryr mig om maten längre, för vi äter inte. Vi fyller på för att orka fortsätta i samma tempo. Det blev väldigt tydligt idag.
Okej, jag har egentligen inget vettigt att säga idag. Mer än att jag längar förfärligt till julafton när jag faktiskt är ledig, och att julrusher är jobbiga. Mitt huvud är så fullt/tomt av den senaste tidens jobbhets att jag inte orkar vara intellektuellt avantgarde, utan snarare gnetig gnällmåns. Men mest av allt så vill jag slippa tänka på jobbet när jag inte är där. Alltså blir detta ett kort inlägg.
PS. Helvetets lägsta kretsar är ägnade åt klassförrädare.
Sen märker dom att kön visst är 20 meter, varpå dom har fräckheten att gå till oss och KLAGA på att köerna är så långa. Men hallå!?! Det är ni som är köerna. Gå någon annanstans så försvinner dom!
Det är väldigt jobbigt att ha konstant monsterrush hela dagarna. Det tär på alla. Luncher försvinner, pass dras ut, inget hinns med. Jag känner mig som en robot. Idag när jag käkade kom jag på att jag inte bryr mig om maten längre, för vi äter inte. Vi fyller på för att orka fortsätta i samma tempo. Det blev väldigt tydligt idag.
Okej, jag har egentligen inget vettigt att säga idag. Mer än att jag längar förfärligt till julafton när jag faktiskt är ledig, och att julrusher är jobbiga. Mitt huvud är så fullt/tomt av den senaste tidens jobbhets att jag inte orkar vara intellektuellt avantgarde, utan snarare gnetig gnällmåns. Men mest av allt så vill jag slippa tänka på jobbet när jag inte är där. Alltså blir detta ett kort inlägg.
PS. Helvetets lägsta kretsar är ägnade åt klassförrädare.