Jag vägrar bestämma
Av någon anledning som jag inte än förstått så litar många på jobbet på mig. Eller, det är klart att mina arbetskamrater litar på mig. Dom vet att jag aldrig skulle skvallra, föra vidare saker uppåt eller mästra över dom. Dom vet att jag skiter i om dom bryter mot nonsensregler, tar sig pauser eller käkar pommes när arbetsledarna inte är närvarande. Men det är en annan sorts förtroende jag pratar om. Arbetsledarnas förtroende. Dom verkar tycka att jag är rejäl och lydig, en duktig arbetare helt enkelt. (Vad har jag gjort för fel?! Eller snarare: Hur lite ser dom av mig egentligen?) I alla fall så har allt fler fått för sig att dom kan lita på att jag håller ställningarna när dom är borta/i en annan del av restaurangen. Allt oftare får jag höra "Anna, säger du åt kassan att bla bla.., Anna, ser du till att det här blir gjort när jag fixar lite papper?" osv.
Detta försätter mig i en svår situation. Jag måste vidarebefodra ordern till mina kamrater, vilket sätter mig över dom. Jag kan inte göra det. Jag är jätteobekväm i den situationen. För det första så vill jag inte, och för det andra så är jag nästintill oförmögen att göra det. Inte så att jag inte kan ta initativ, leda en grupp om det behövs och dylikt. Men att ge order är en helt annan sak. Jag förstod inte skillnaden fullt ut förrän nu. I mina kretsar finns inte dom öppna hierarkierna där sånt existerar, så att ta ledningen där är alltid på mandat från andra. Jag anser inte att en anställning i dagens samhälle ger såna mandat, och definitivt inte över andra med samma befattning. Det kallas att mästra, något jag hatar när andra gör mot mig på jobbet.
Min taktik hittills har varit att nicka och le, för att sedan låta dom andra stå still lite och vila upp sig innan jag säger att X vill att vi sopar och torkar av. Inget tvång, inget som är personligt riktat. Men dom lyder ju ändå. Och jag står där och känner mig obekväm. Om det inte är uppenbart så brukar jag ljuga för arbetsledaren när denna kommer tillbaka och säga att vi inte hunnit, men oftast är det för uppenbart. De gånger jag undviker att säga nått överhuvudtaget och låtsas som ingenting är det bara jag som får ta den osynliga smällen. Det är inget som jag har något emot, jag tar hellre en irriterad blick än tvingas beordra andra. Men problemet är att det börjat hända så ofta nu att jag inte kan låtsas som ingenting. Att konstant ha folk som är irriterad på en för att man skulle vara lat (jag gillar verkligen inte att bli anklagad för att vara lat. Det är arbetsbördan som är för stor!) är inget vidare arbetsklimat. Men jag förstår ju att det är så det är att leva som vägrande och olydig arbetare. Det blir bara lite problematiskt när det är personer som man har en bra relation annars med som är den irriterande parten. Det är för mig oförståeligt att dom inte kan se skillnaden på vår personliga relation och vår arbetsrelation, i vilken jag är fri att vägra, inte hålla med och protestera mot orättvisor utan att det ska bli personligt och därmed påverka vår personliga relation. Folk tar saker/arbetet för personligt helt enkelt. Det kan bero på att dom är unga, men frågan är om dom någonsin kommer lära sig det.
Jag funderar på att säga det rakt ut nästa gång det kommer på fråga. Att bara säga "Nähedu, order får du ge själv. Jag är ingen överordnad. Det ingår inte i mina arbetsuppgifter". Så slipper man obehaget av att bli sedd som lat.
Detta försätter mig i en svår situation. Jag måste vidarebefodra ordern till mina kamrater, vilket sätter mig över dom. Jag kan inte göra det. Jag är jätteobekväm i den situationen. För det första så vill jag inte, och för det andra så är jag nästintill oförmögen att göra det. Inte så att jag inte kan ta initativ, leda en grupp om det behövs och dylikt. Men att ge order är en helt annan sak. Jag förstod inte skillnaden fullt ut förrän nu. I mina kretsar finns inte dom öppna hierarkierna där sånt existerar, så att ta ledningen där är alltid på mandat från andra. Jag anser inte att en anställning i dagens samhälle ger såna mandat, och definitivt inte över andra med samma befattning. Det kallas att mästra, något jag hatar när andra gör mot mig på jobbet.
Min taktik hittills har varit att nicka och le, för att sedan låta dom andra stå still lite och vila upp sig innan jag säger att X vill att vi sopar och torkar av. Inget tvång, inget som är personligt riktat. Men dom lyder ju ändå. Och jag står där och känner mig obekväm. Om det inte är uppenbart så brukar jag ljuga för arbetsledaren när denna kommer tillbaka och säga att vi inte hunnit, men oftast är det för uppenbart. De gånger jag undviker att säga nått överhuvudtaget och låtsas som ingenting är det bara jag som får ta den osynliga smällen. Det är inget som jag har något emot, jag tar hellre en irriterad blick än tvingas beordra andra. Men problemet är att det börjat hända så ofta nu att jag inte kan låtsas som ingenting. Att konstant ha folk som är irriterad på en för att man skulle vara lat (jag gillar verkligen inte att bli anklagad för att vara lat. Det är arbetsbördan som är för stor!) är inget vidare arbetsklimat. Men jag förstår ju att det är så det är att leva som vägrande och olydig arbetare. Det blir bara lite problematiskt när det är personer som man har en bra relation annars med som är den irriterande parten. Det är för mig oförståeligt att dom inte kan se skillnaden på vår personliga relation och vår arbetsrelation, i vilken jag är fri att vägra, inte hålla med och protestera mot orättvisor utan att det ska bli personligt och därmed påverka vår personliga relation. Folk tar saker/arbetet för personligt helt enkelt. Det kan bero på att dom är unga, men frågan är om dom någonsin kommer lära sig det.
Jag funderar på att säga det rakt ut nästa gång det kommer på fråga. Att bara säga "Nähedu, order får du ge själv. Jag är ingen överordnad. Det ingår inte i mina arbetsuppgifter". Så slipper man obehaget av att bli sedd som lat.
Fysiklagar
Einstein kan aldrig ha haft ett normalt jobb, helt klart. Annars hade det inte tagit honom flera år att klura ut att tid inte är en enda konstant dimension. Inte för att på något sätt förringa gamle Albert, jag högaktar honom (och hans fru som gjorde lika mycket av hans arbete som han själv!), men på ett stressigt låglönejobb är fysikernas mysterium en självklarhet. Det krockar lite med kundernas normala tidsuppfattning när jag beklagar att något dröjer 2 minuter, och får det att låta som en kvart, för att sedan komma på hur mycket (lite!) 2 minuter är när man håller på att missa en buss exempelvis. 2 minuter hos oss är en väldigt lång tisdrymd. Det kan förklaras med att koncentrationen är på en sådan hög nivå att man uppfattar exakt varje sekund (påhejad av nedräknarna på maskinerna), något som man inte gör i vanliga fall. Hjärnan håller högsta perceptionsnivå hela tiden, så att säga.
Dessutom tror jag att de där fyra extra oupptäckta dimensionerna som fysikerna pratar om, som tydligen ska handla bl a om tid, existerar på mitt jobb. Dom ligger där i hörnen och stör tiden, saktar ner den och kröker rumtiden. Jojo. Vänta och se bara.
Dessutom tror jag att de där fyra extra oupptäckta dimensionerna som fysikerna pratar om, som tydligen ska handla bl a om tid, existerar på mitt jobb. Dom ligger där i hörnen och stör tiden, saktar ner den och kröker rumtiden. Jojo. Vänta och se bara.
Inte ens i sömnen...
...lämnar jag jobbet. Jag skulle kunna skriva en bok om alla sjuka jobbdrömmar jag haft. Och detta är inte en konstig grej, har jag förstått. Nästan samtliga på mitt jobb drömmer om det, folk kan komma och se helt utschasade ut och bara sucka "drömde om jobbet hela natten...". Även andra yrkeskårer lider av samma problem, men jag tror att skalan höjs efter stressnivå. Ingen orkar tänka på jobbet när man väl slutat och kan ta metron hem till polarna/maten/sängen så då förtränger man det. Men såklart kan man inte komma undan, och i sömnen smyger sig jobbdemonen på igen. Hallelujah.
Inatt drömde jag att jag skulle göra en baguett, men allt var fel med kantinerna med grönsaker. Det slutade med att jag hävde på överkokt spagetti och inlagd rödlök på den. Jaja, internhumor. Men det var en väldigt sjuk känsla i alla fall. Jag skrattade åt det när jag vaknade upp. Dock skrattar jag inte lika mycket åt att min sömn ockupperats av jobbet. Enligt Marx är det ju dock helt naturligt, när man inte jobbar så jobbar man.
Inatt drömde jag att jag skulle göra en baguett, men allt var fel med kantinerna med grönsaker. Det slutade med att jag hävde på överkokt spagetti och inlagd rödlök på den. Jaja, internhumor. Men det var en väldigt sjuk känsla i alla fall. Jag skrattade åt det när jag vaknade upp. Dock skrattar jag inte lika mycket åt att min sömn ockupperats av jobbet. Enligt Marx är det ju dock helt naturligt, när man inte jobbar så jobbar man.