jamesy

Efter uppmaning kommer en liten uppdatering. Jag har inte bestämt mig för om jag ska fortsätta skriva om arbetslivet, då det av förklarliga skäl inte finns så mycket att skriva om för mig för tillfället. Anledningen till detta är att jag det senaste halvåret har arbetat för min fackförening. Det är inte lönearbete i samma benämning som övriga yrken, då jag har ett förtroendeuppdrag som avlönas. Min enda chef är medlemmarna och styrelsen, alltså de enda som jag svarar inför. Det är ett väldigt fritt jobb, för mig så nära jag kan komma friheten i en värld av lönearbete.

Och jag älskar det jag gör. Mina funderingar nu rör sig inte kring lönearbetet och de komplicerade maktstrukturer som finns i det, och jag har heller inga arbetskamrater i den bemärkelsen. Just nu är frågan om jag ska fortsätta med detta och leva på en relativt låg lön men med ett jobb som är bra för mig, eller om det är dags att börja lönearbeta igen. Valet är såklart inte bara mitt, och jag har inte tänkt över det erbjudande som jag fått än. Jag har av andra skäl inte haft orken att tänka i några längre banor på ett tag, så jag måste ta en paus från lite grejer och sätta mig ner och tänka över mitt liv och mina val.

Jag skulle gärna fortsätta blogga om mitt fackliga engagemang, men mycket av det är av förståeliga skäl konfidentiellt så texterna skulle inte bli särskilt intressanta i slutändan.

Burger King, up yours!!

Om någon undrar varför jag inte skriver här längre så är förklaringen denna:

Jag jobbar inte längre med snabbmat. Efter ett byte av restaurang, där jag på tvivelaktiga grunder blev provanställd igen, blev arbetslivet ett helvete. Chefen var psykotiskt elak, tempot omänskligt och stressen övermäktig. Jag klarade det inte. Speciellt klarade mina händer det inte. Jag blev sjukskriven med kronisk värk, och samtidigt såklart uppsagd från arbetet. Grunderna sades vara att jag inte skötte mitt jobb, vilket är bullshit. Det vet alla som känner mig eller har arbetat med mig.

På grund av värken kan jag inte ta ett nytt jobb, men är heller inte sjukskriven. Har sökt en massa jobb trots att jag vet att min kropp förmodligen inte kommer klara dom, men jag måste ju ha en försörjning. Hittills har jobbsökandet gått dåligt, och jag står utan försörjning. Jag ligger samtidigt i förhandling med min förra arbetsgivare för att försöka tvinga dom att ta ansvar för min rehabilitering, men eftersom jag var provanställd coh avskedades så har vi inget juridiskt stöd för att kräva det tydligen. Lagstiftningen runt detta är sinnessjuk och arbetarfientlig. Jag har allstå ingen aning om hur min framtid kommer se ut.

Just nu är jag bitter, ledsen och förbannad.

Jag håller er uppdaterade,
/m

Nu har det inte bilivit nått skrivande på flera veckor. Orsak finns, jag lovar. Jag återkommer när saker är lite klarare och jag kan beskriva hela situationen. Tills dess, heja på mig!

Usch och fy, den här veckan är inte kul. Jag har ont i kroppen och är så jävla trött. Jag skulle kunna sova i flera dygn om jag bara fick lägga mig ner. Flera gånger har jag lockats att bara lägga mig ner på det smutsiga och våta betonggolvet i det så kallade omklädningsrummet och däcka när jag stämplat ut. Som tur är så har man vänner som väntar på en på krogen/på stan efteråt och får en att orka stå emot frestelsen.

Men jag sover inte bra på nätterna. Värken i kroppen gör att jag vänder på mig och tänker på den hela tiden, plus att det tar mycket psykisk ork att ha ont. Fan också. Sedan står chefen och klockar tider på ens station och ropar "Kom igen, Agnes! Fortare ska det gå! Nu får gästerna inte sina burgare på 1 min, då måste du köra fortare!!" och det värker som fan och jag är så trött så trött. Jag har hållit på att börja grina flera gånger under veckan när chefen anklagat mig för att söla, hoppa över saker osv utan grunder. Inte så att chefen ser det såklart,  jag säger bara "mm mm!" och fortsätter. Men det är så jävla förnedrande. Jag skulle vilja spotta på honom och skrika att jag inte är någon jävla hund. Istället biter jag mig i läppen och tvingar mig själv att fortsätta. Det är inte en arbetsmiljö värd namnet. Det är en jävla slavfabrik och jag önskar den åt helvete. Brinn i helvetet med er jävla människofientliga personalpolitik!

För er som läser denna blogg (vilket hela tiden visar sig vara fler än det fåtal som jag trodde) kommer det snart komma en ny grej. Jodå. Jag vet att jag inte skriver särskilt ofta, men som jag nämnt tidigare så beror det på att jag inte orkar tänka på jobbet när jag väl kommer därifrån. I alla fall så är det väldigt jobbigt nu, så jag kommer säkert gnälla om det i tid och otid ändå när ni träffar mig. Bättre terapi än kamrater i samma båt finns inte, frivilligt eller inte.

Men tillbaka till nyheten. I nästa nummer av tidningen Direkt Aktion kommer det finnas en artikel skriven av mig, som handlar om ungefär samma saker som denna blogg. Det vill säga att analysera min arbetsplats. Artikeln är på temat feminism (hela numret ska komma ut till 8:e mars, Internationella Kvinnodagen) och går ut på att analysera hur kvinnors situation på jobbet skiljer sig från männens och hur könsmaktstrukturerna visar sig där. Jag har inte skrivit så mycket om det tidigare, så det var verkligen intressant att sätta sig ner och tänka efter. Läs den, jag tycker att det är ett jätteviktigt tema att diskutera och arbeta kring.

För övrigt så ändrar jag samtidigt mitt bloggnamn till Agnes M. Larsson, då Anna inte är mitt riktiga namn. DA-numret kommer komma ut till 8:e mars. Läs och kommentera!

Efter helgen så var detta precis vad jag behövde. Idag jobbade jag med den underbaraste tjejen istället för småbossen. Jag har inte sett så mycket av henne förut, men jag vet att hon är snäll. Hon berömde mig jättemycket och ärligt, förstod alla situationer och var bara sådär härligt underbar att jag ville krama henne.

Inte det minsta företagslojal, utan bara engagerad i sitt jobb och nogrann med det viktiga. Precis så som arbete borde vara. Flera andra som jobbade var också heltrevliga, och för första gången på det stället så trivdes jag faktiskt. Jag och snälltjejen hade världens samarbete på vår station och allt funkade bra utan att slita ner en. Halleluhja.

Det är sådana dagar (och framförallt sådana människor) som får mig att orka fortsätta på det här jobbet.

Som jag nämnt tidigare så tar ett vidrigt jobb fram de vidrigaste sidorna hos folk. Även hos mig. Och nu har det eskalerat. I lördags var det så jävla mycket att göra, hetsigt och överbelamrat med folk och underbemannat. Jag var på en restaurang som jag inte jobbat på så mycket tidigare, vilket medför att jag inte känner folk så väl. Jag kan inte de osynliga relgerna, hierarkierna och så vidare. Men en sak har jag insett: det finns flera odrägliga småbossar som har samma position som jag men som utsett sig själva till företagets försvarare och uppbärare av arbetets heliga dygder. Ungefär. Det är personer som ständigt ser ditt minsta lilla fusk, ska påpeka varende jävla dumregel och se till att allt görs på regelrätt sätt utan att ens reflektera över att vissa regler finns av bra skäl medans andra bara är dumma nonsensregler som inte har någon funktion för hygienen eller matsäkerheten.

Det är tillräckligt svårt att stå ut med dessa företagslojala typer vanligtvis. Men att inte ens dom inser att de vanliga reglerna inte kan hållas om tempot ska uppehållas och i en sitaution där vi är gravt underbemannade, det lockar fram monstret i en. Jag är en trevlig typ av uppfostran och moral. Jag har svårt att vara otrevlig. Jag kan knappt vara otrevlig mot en människa när det verkligen behövs. Det är med nöd och näppe jag kan vara dissa någon äcklig typ som börjar stalka mig. Jag tror människor om för gott helt enkelt. Och speciellt kan jag inte vara o-pk otrevligt. Därför är det som hände i lördags väldigt otroligt.

Jag stod i köket på den svåraste situationen och tjejen som skulle hjälpa mig var en av småbossarna. Hon trodde att hon var bäst på det, men hon var så jävla långsam. Till och med nya är snabbare än henne. Jag menar inte lite långsam, det blev kö på burgarna som jag gjorde och hon skulle göra klara för att hon inte hade en chans att hinna med i tempot. Då ska man inte stå där, Man ska säga till att man inte pallar. För allas skull. Men inte. Istället har hon mage att påpeka att det inte får ligga mer än si och så många burgare där samtidigt. Men hallå?!?! Om hon speedade upp tempot lite skulle dom inte ligga där!

I alla fall så vart jag så jävla irriterad. Och jag kunde inte hålla käften. Jag öppnade munnen och hann säga "Men hur ska jag.." innan en annan arbetskamrat avbröt oss. Och det var en jävla tur. För fortsättningen hade varit "..kunna göra på ett annat sätt när du är så långsam, din jävla subba!"

Nu kanske ni skrattar. Det kanske låter roligt. Men dom som känner mig vet att jag aldrig skulle kunna säga en sån sak till en annan människa. I vanliga fall vill säga. Jag skulle aldrig använda ett sånt ord. Men jag var så jävla stressad, så jävla arg och mest av allt så jävla trött på hela skiten. Fuck you!

Jag måste bort innan det förvandlar mig till en människa som jag inte vill vara.

Av någon anledning som jag inte än förstått så litar många på jobbet på mig. Eller, det är klart att mina arbetskamrater litar på mig. Dom vet att jag aldrig skulle skvallra, föra vidare saker uppåt eller mästra över dom. Dom vet att jag skiter i om dom bryter mot nonsensregler, tar sig pauser eller käkar pommes när arbetsledarna inte är närvarande. Men det är en annan sorts förtroende jag pratar om. Arbetsledarnas förtroende. Dom verkar tycka att jag är rejäl och lydig, en duktig arbetare helt enkelt. (Vad har jag gjort för fel?! Eller snarare: Hur lite ser dom av mig egentligen?) I alla fall så har allt fler fått för sig att dom kan lita på att jag håller ställningarna när dom är borta/i en annan del av restaurangen. Allt oftare får jag höra "Anna, säger du åt kassan att bla bla.., Anna, ser du till att det här blir gjort när jag fixar lite papper?" osv.

Detta försätter mig i en svår situation. Jag måste vidarebefodra ordern till mina kamrater, vilket sätter mig över dom. Jag kan inte göra det. Jag är jätteobekväm i den situationen. För det första så vill jag inte, och för det andra så är jag nästintill oförmögen att göra det. Inte så att jag inte kan ta initativ, leda en grupp om det behövs och dylikt. Men att ge order är en helt annan sak. Jag förstod inte skillnaden fullt ut förrän nu. I mina kretsar finns inte dom öppna hierarkierna där sånt existerar, så att ta ledningen där är alltid på mandat från andra. Jag anser inte att en anställning i dagens samhälle ger såna mandat, och definitivt inte över andra med samma befattning. Det kallas att mästra, något jag hatar när andra gör mot mig på jobbet.

Min taktik hittills har varit att nicka och le, för att sedan låta dom andra stå still lite och vila upp sig innan jag säger att X vill att vi sopar och torkar av. Inget tvång, inget som är personligt riktat. Men dom lyder ju ändå. Och jag står där och känner mig obekväm. Om det inte är uppenbart så brukar jag ljuga för arbetsledaren när denna kommer tillbaka och säga att vi inte hunnit, men oftast är det för uppenbart. De gånger jag undviker att säga nått överhuvudtaget och låtsas som ingenting är det bara jag som får ta den osynliga smällen. Det är inget som jag har något emot, jag tar hellre en irriterad blick än tvingas beordra andra. Men problemet är att det börjat hända så ofta nu att jag inte kan låtsas som ingenting. Att konstant ha folk som är irriterad på en för att man skulle vara lat (jag gillar verkligen inte att bli anklagad för att vara lat. Det är arbetsbördan som är för stor!) är inget vidare arbetsklimat. Men jag förstår ju att det är så det är att leva som vägrande och olydig arbetare. Det blir bara lite problematiskt när det är personer som man har en bra relation annars med som är den irriterande parten. Det är för mig oförståeligt att dom inte kan se skillnaden på vår personliga relation och vår arbetsrelation, i vilken jag är fri att vägra, inte hålla med och protestera mot orättvisor utan att det ska bli personligt och därmed påverka vår personliga relation. Folk tar saker/arbetet för personligt helt enkelt. Det kan bero på att dom är unga, men frågan är om dom någonsin kommer lära sig det.

Jag funderar på att säga det rakt ut nästa gång det kommer på fråga. Att bara säga "Nähedu, order får du ge själv. Jag är ingen överordnad. Det ingår inte i mina arbetsuppgifter". Så slipper man obehaget av att bli sedd som lat.

Einstein kan aldrig ha haft ett normalt jobb, helt klart. Annars hade det inte tagit honom flera år att klura ut att tid inte är en enda konstant dimension. Inte för att på något sätt förringa gamle Albert, jag högaktar honom (och hans fru som gjorde lika mycket av hans arbete som han själv!), men på ett stressigt låglönejobb är fysikernas mysterium en självklarhet. Det krockar lite med kundernas normala tidsuppfattning när jag beklagar att något dröjer 2 minuter, och får det att låta som en kvart, för att sedan komma på hur mycket (lite!) 2 minuter är när man håller på att missa en buss exempelvis. 2 minuter hos oss är en väldigt lång tisdrymd. Det kan förklaras med att koncentrationen är på en sådan hög nivå att man uppfattar exakt varje sekund (påhejad av nedräknarna på maskinerna), något som man inte gör i vanliga fall. Hjärnan håller högsta perceptionsnivå hela tiden, så att säga.

Dessutom tror jag att de där fyra extra oupptäckta dimensionerna som fysikerna pratar om, som tydligen ska handla bl a om tid, existerar på mitt jobb. Dom ligger där i hörnen och stör tiden, saktar ner den och kröker rumtiden. Jojo. Vänta och se bara.

...lämnar jag jobbet. Jag skulle kunna skriva en bok om alla sjuka jobbdrömmar jag haft. Och detta är inte en konstig grej, har jag förstått. Nästan samtliga på mitt jobb drömmer om det, folk kan komma och se helt utschasade ut och bara sucka "drömde om jobbet hela natten...". Även andra yrkeskårer lider av samma problem, men jag tror att skalan höjs efter stressnivå. Ingen orkar tänka på jobbet när man väl slutat och kan ta metron hem till polarna/maten/sängen så då förtränger man det. Men såklart kan man inte komma undan, och i sömnen smyger sig jobbdemonen på igen. Hallelujah.

Inatt drömde jag att jag skulle göra en baguett, men allt var fel med kantinerna med grönsaker. Det slutade med att jag hävde på överkokt spagetti och inlagd rödlök på den. Jaja, internhumor. Men det var en väldigt sjuk känsla i alla fall. Jag skrattade åt det när jag vaknade upp. Dock skrattar jag inte lika mycket åt att min sömn ockupperats av jobbet. Enligt Marx är det ju dock helt naturligt, när man inte jobbar så jobbar man.

Man skulle kunna tänka sig att folk hade dåligt med pengar i jultider. Att dom prioriterade sina nära och kära, med fina klappar som dom blir glada över. Att dom inte tänker på sig själva denna månad och är sådär äckligt jesus-iga och givmilda. Jag hade föredragit det framför sanningen. För tydligen är det så att när julen närmar sig så fylls alla av ett enromt behov av att släppa loss på kontrollen, "unna sig" allt det som dom tror att dom inte gör annars. Det vill säga alla rusar in på just min snabbmatsrestaurang när dom varit så duktiga och köpt en max två klappar, för att tillföra ännu en kaloridos till sin kommande hjärtattack/åderförkalkning/blodpropp och svulla i fett och friterade äckelsaker.

Sen märker dom att kön visst är 20 meter, varpå dom har fräckheten att gå till oss och KLAGA på att köerna är så långa. Men hallå!?! Det är ni som är köerna. Gå någon annanstans så försvinner dom!

Det är väldigt jobbigt att ha konstant monsterrush hela dagarna. Det tär på alla. Luncher försvinner, pass dras ut, inget hinns med. Jag känner mig som en robot. Idag när jag käkade kom jag på att jag inte bryr mig om maten längre, för vi äter inte. Vi fyller på för att orka fortsätta i samma tempo. Det blev väldigt tydligt idag.

Okej, jag har egentligen inget vettigt att säga idag. Mer än att jag längar förfärligt till julafton när jag faktiskt är ledig, och att julrusher är jobbiga. Mitt huvud är så fullt/tomt av den senaste tidens jobbhets att jag inte orkar vara intellektuellt avantgarde, utan snarare gnetig gnällmåns. Men mest av allt så vill jag slippa tänka på jobbet när jag inte är där. Alltså blir detta ett kort inlägg.

PS. Helvetets lägsta kretsar är ägnade åt klassförrädare.

Nu är det så att min kära chef och dennes underordnade tycker att vi jobbar för dåligt. Inte bara så att vi har några brister i kunskap eller annat relevant. Nej. Vi är för långsamma, för slarviga, för otrevliga, för trevliga, gör för mycket av en syssla, gör för lite av samma syssla, måste prioritera, måste hinna med precis allt. Och så vidare.

Poängen är att det som säger är fullständigt vansinnigt. De nya direktiven som kommit de senaste månaderna är totalt motsägande. Det började med något som jag inte är säker på vad det var. Kanske att vår personalsituation har vart hyffsat stabil den senaste perioden, så att dom kan fokusera på annat. Kanske också att vi fått dåligt på kontrollerna. I alla fall så började en skillnad i attityd smyga sig in. Jag märkte först att de "snälla" arbetsledarna började ta sig ton. Började driva på mer, anmärka på saker de inte brytt sig om tidigare. Sådana småsaker var det. Sedan blev det uppenbart att efter varje möte dom hade så drogs snaran åt lite till. De "snälla" fick tillsägelser, förstod jag. Även dom blev pressade. Det vill säga dom blev pressade att pressa oss. Och dom vek sig för den pressen. Detta var en sorglig historia för mig, som såg dom som en del av hoppet för ett bättre klimat på jobbet.

Dessutom kom nya rutiner. Ett flertal nya arbetsmoment och nya delmoment på uppgifter vi redan hade, och detta samtidigt som arbetstiden och bemanningen var den samma som förut. De krävde alltså att vi skulle pressa oss och arbeta hårdare utan kompensation. Dett fortsatte och fortsatte. Och det fortsätter fortfarande. Min första tanke, som har bestått sedan början är:

-Hur långt tror dom att dom kan pressa oss?
-Tror dom att vi är maskiner som bara kan förbättras och förbättras?
- Inser dom inte att det finns en gräns, och att den gränsen redan är nådd?

Den största förnedringen ligger i att hur vi än arbetar, hur vi än anstränger oss och försöker göra rätt så kunde vi alltid ha gjort det bättre. Inget duger åt dom. Det får en att känna sig otroligt värdelös, och frustrerad. Tro mig, då hjälper inget "Bra jobbat idag!", "Skitduktigt i kassan!" eller andra uppmuntrande tillrop. Falskheten visas direkt nästa gång vi får höra att kassan måste bli snabbare. (Som dessutom åtföljs av den motsägande ordern att kassan samtidigt måste bli nogrannare. Hallå? Stolpskott någon?).

Nej, jag tycker att det är vidrigt. Jag förstår inte hur människor kan behandla någon annan så som dom ser på och behandlar oss, utan att förstå det och känna avsmak inför siig själv. Det är inte medmänskligt. Och jag förstår inte hur bra människor kan låta sig följas med och bidra till detta utan att se vad dom egentligen gör mot oss, och förstå konsekvenserna av deras beteende. Jag känner att dom är lurade av företagslojaliteten som inpräntas i oss alla.

Hårda ord, men det är en hård situation. Och jag lovar, dessa ord är inget mot när någon blir "tillsagd" att den är för långsam och måste bättra sig. För företagets skull.

Vad fan hände med solidariteten som fanns där förut?

That's it. Jag känner mer och mer att mitt jobb (som är en oproportionerligt stor del av mitt liv) tar fram de dåliga sidorna hos mig och kväver de bra. När jag började jobba hade jag iaf tålamodet och för det mesta orken att hålla uppe min medmänsklighet även när det var som mest helvetiskt. Nu är det borta. De senaste veckorna har varit ett bevis på detta. Redan när man stämplar in och ser första kunden komma genom dörren är servicepersonen bortblåst och Den Bittert Hatiska Arbetaren där. Jag är ledsen att det gått så långt, men jag är så jävla trött på er alla. Varför kan ni inte LAGA ER EGEN JÄVLA MAT ISTÄLLET!?!?!

Och varför kan ni inte fatta när ni gör det besvärligt? Okej, jag vet att dom inte har en chans att veta vad som gör deras beställning besvärlig och vad som gör den enkel för mig. Där kommer sinnesdödandet in, min logik och förnuftkänsla försvinner när stekoset svävar in i hjärnan. Det spelar ingen roll hur mycket man tänker att dom är enkla människor som också slavar på sina jobb, eller att dom som är trevliga förtjänar trevlighet tillbaka. Enkla moraliska regler som jag hållt mig till i mitt liv. Men nu: nada. Jag hatar allt och alla som gör min dag jobbig. Eller hat och hat, men jag är så himla trött och less på dom att jag inte orkar med. Som:

1. Varför måste folk alltid komma i klumpar om flera stycken?
2. Varför måste det alltid alltid komma in en brölande flock tonårsmonster som äter 70 kg mat var när man just trodde att rushen var över och tänkte ta en drickpaus?
3. Varför måste en av er beställa allas mat när ni är flera? Tror ni att ni gör det enkelt för oss? Knappast! Du fyller hela jävla kassaskärmen med ord, får den som står etta i köket att se i kors med alla beställningar på hennes skärm och FRAMFÖRALLT så ökar du risken med 90% att något blir fel i din beställning. Comprendo?
4. Varför måste du skylla på oss när du gjort fel? Bara för att du vet att vi måste ge dig rätt så är det inte fritt fram för dig moraliskt att kräva nya burgare bara för att du inte råkade veta att det var ost/bacon/gurka på den du beställde.
5. Ljug inte för oss mitt upp i ansiktet. Du sa aldrig att du ville ha bacon på, både du och jag vet det.

Jaja. Flera av mina arbetskamrater bekräftar det jag säger nu: att ständigt vara serviceminded får en att bli allt mer människofientlig i privatlivet. Du orkar inte med vardagshändelser som förut passerade förbi lätta som fjädrar. Nu är det en personlig förolämpning om någon tränger sig i kön, går för långsamt på trottoaren, har sin stol för långt utskjuten på caféet, gör en farlig omkörning i trafiken osv osv. Jag tar detta väldigt hårt. Mitt mål att vara en bra medmänniska och leva efter rättvisa moraliska regler förtärs sakta av allt arbetande. Jag vill inte förstöras. Ohc när jag väl kommit dit, vem säger att det går att reparera? Jag vet tillräckligt mycket om det mänskliga psyket för att känna att detta inte är bra för oss.

Så tyvärr alla rättrådiga arbetande människor som råkar ut för min surhet i kassan eller mina hatiska överarbetade blickar: för tillfället spar jag min medmänsklighet för mina arbetskamrater. Dom har jag fortfarande kvar lojaliteten och tycket för.

Dock inte till dom som ställer sig på företagets sida och stressar och pressar allt och alla runtomkring dom. Konflikten på mitt jobb har hårdnat, även extraarbetarna som inte är där lika mycket har känt av det. Klimatet hårdnar och dom som inte följer med utsätts för trakasserier. Men jag känner att det är ett annat inlägg.

Jag har tidigare klagat en hel del på kunderna som besöker vår restaurang, kanske inte här men en hel del i verkliga livet. Besvärliga kunder som medvetet eller omedvetet gör jobbet om möjligt ännu jobbigare än vanligt. Och dom kommer hela tiden. En uppskattning skulle vara att 0.5 av 10 är riktigt trevliga, såna som gör dagen uthärdlig och får dig på gott humör. 1 av 10 är riktiga rötägg som gör sig jobbiga och dryga och sänker humöret till minusnivå hos dig. Av de övriga 8.5 är kanske 2 trevliga och 2 jobbiga. Resten är neutrala.

Rent krasst så verkar de flesta av dom jobbiga inte vara medvetna om hur besvärliga dom är och hur illa vi anställda tycker om dom. Även om man kan tycka att lite gammal hederlig självinsikt borde finnas där, så verkar detta inte vara fallet. Jag tror iofs inte att jag kan ändra på rötäggen, men de övriga jobbiga och neutrala kunderna som ofta är helt omedvetna om vår situation skulle kunna påverkas. Jag kan inte kräva att de ska ha insikt i vår specifika situation då de inte har jobbat på en snabbmatsrestaurang själva, så därför har idéen uppkommit om en kundguide. Läs den, även om du själv tycker att du beter dig exemplariskt. Jag lovar att det finns saker som du inte har en aning om, eller inte har tänkt på. För vår skull.

Den Stora Kundguiden

1. Ha tid på dig
Det är jättejobbigt med folk som kommer in och trampar runt av stress och säger "Vad har ni som går snabbt?" eller "Jag har en buss att passa, skynda dig!". Det är inte vårat problem om du har bråttom, då kan du strunta i att äta hos just oss. Käka hemma eller dit där du ska. Vår situation är tillräckligt stressad som den är, och att bli pushad ännu mer är verkligen jobbigt. Man får en klump i magen och dåligt samvete för att man inte orkar.

2. Beställ enkla saker
Okej att du älskar de friterade snacksen eller en friterad burgare. Och om det verkligen är lungt och ingen annan i kön så är det okej. Men om du ser att det är stressat, det inte finns just din grej framme bland burgarna som är klara och expediten ser trött ut: skit i det. Tänk på andra. Detta är svårt för dig att avgöra, du vet ju inte hur situationen är just då. Så fråga istället. Förmodligen kommer du få ett ja till svar, men om du ser tvekan eller hur blicken blir stressad/uppgiven/trött osv så tacka nej. För ett tag sen hade jag en kund som frågade om det var okej med en burgare, eller om det blev besvärligt för oss. Jag älskade honom av hela mitt hjärta just då. Hans solidaritet värmde verkligen. En förebild!

3. Bestäm dig innan du kommit fram
Det finns inget stressigare än att bli avbruten när du är uppe i ett stressat tempo, kön är lång och du vill bara jobba bort den, av någon som tvekar och frågar och ångrar sig. Se till att du har beställningen färdig när det är din tur.

4. Säg viktiga saker direkt
Du rabblar upp en lång beställning av menyer, burgare och tillbehör för att sist av allt säga att jajustdet du ska ju ha ost på den första burgaren. Detta blir krångligt för kassören, men främst för köket. Du tar upp onödog tid, gör allt mycket krångligare och stressigare samt kräver att personen i kassan ska gå utöver sin vanliga rutin. I stress blir det mycket förvirrat.

5. Var trevlig
Ett extra leende, snäll ton, ett tack så mycket, trevlig helg bla bla. Det gör jättemycket.

6. Betala inte med stora sedlar
Du behöver inte ge jämna pengar, inte alls. Men en 500-lapp (eller ännu värre: 1000-lapp!) när du handlat för runt 30 kronor är inte försvarbart. Jag förstår inte dessa kunder. Åtminstone jag blir väldigt stressad av stora sedlar, eftersom risken att räkna fel vid växeln är så mycket större. Man är livrädd att ge en hundring för mycket tillbaka.

7. Namnskyltar
Vi har dom för att vi måste. Vi vill inte ha dom. Dom allra flesta tycker att det är obehagligt att främmande människor vet vad vi heter. Så säg inte "Hej Anna!" eller "tack så mycket Anna" om du inte känner att situationen tillåter det. Det är förvirrande, och obehagligt. Jag vet inte vad du heter.

8. Klagomål
Om du tycker att något är dåligt med regelverket i restaurangen så är det inte vårt fel. Vi har ingen som helst bestämmanderätt, ingen makt över någonting och definitvt inget att säga till om vad gäller regler. Det är vi som följer reglerna. Så känner du att du verkligen måste klaga så gör det hos chefen. Om du vill göra det på plats så fråga oss efter överordnad, istället för att spy din galla över oss. Det är inte rättfärdigat.
    Om något blivit fel i din beställning så var vänlig. Misstag kan alla göra, och vår stressiga situation är upplagd för misstag. Var istället glad för alla misstag som inte hände, men som borde ha hänt med tanke på den press vi jobbar under. Jag lovar, om du är snäll och bara påpekar att ojdå det måste ha blivit fel här så hjälper vi dig med glädje att rätta till det. Du får en ny burgare el dylikt. Om du däremot går ut med en anlagande och dryg attityd så kommer vi inte anstränga oss. Då gör vi det för att vi måste, och du får otrevlighet tillbaka. Om än diskret.

------------------------------------------------------------------

To be continued...