Länge sedan sist
Jag vet att jag borde skriva mer här, både för sakens skull men mest för min egen skull. För att se saker klarare, få perspektiv och hjälp att tänka. Men just nu, och de senaste månaderna, har jag jobbat så mycket att orken helt enkelt inte funnits. Dessutom har jag inte daglig tillgång till dator längre. När jag kommer hem på kvällarna/nätterna blir det kanske något att äta och sedan att falla ihop på sängen och däcka. Och när jag väl sitter framför en dator så är det tusen andra saker som måste fixas.
För att sammanfatta läget kan jag säga några saker:
1. Att jag jobbar mycket mer nuförtiden har fått effekten att jag och de andra timanställda har sammansvetsats betydligt mer. Vi ses under längre pass, inte bara 3-4 timmar, och har därmed ofta lugnare perioder emellan rusher när vi faktiskt har tid att prata lite. Dessutom får vi lunch betydligt oftare, och inte sällan är man inte ensam i personalrummet. Stressen på arbetsplatsen gör att de som ska ha lunch får det inklämd mellan diverse rusher och uppgifter, och då gäller det att så många som möjligt kan käka när det är lungt. Detta för att spara pengar, naturligtvis. Om vi skulle gå en och en när det faktiskt är lugnt, blir vi överbemannade eftersom rushbemanning inte är nödvändig då. Så därför äter vi ofta tillsammans.
Jag är ganska kluven till detta. För det första är det jättepositivt, då vi ofta får tillfälle att prata ordentligt. Inte bara lära känna varandra, utan också diskutera verksamheten. De allra flesta söker andra jobb, och på det spåret kommer man in på allt som är fel med vår arbetsplats och hur mycket man hatar sitt jobb. En gemensam utgångspunkt som består i fientlighet gentemot företaget och en önskan om att maska och slippa jobba så mycket som möjligt skapar en mycket större gemensamhetskänsla än om man exempelvis gillar samma idrott, har jag märkt. Det i sin tur leder till en lojalitet som är den största anledningen till att jag orkar jobba kvar. När ryggen värker och du inte orkar med en klagande kund till, finns direkt förståelsen där och någon annan som peppar eller tar kassan istället för dig. (Detta gäller såklart inte alla anställda. Det finns företagslojala som stressar andra, driver upp tempot och ser som sin uppgift att rätta dina "misstag" konstant också. Men de är i minoritet för det mesta, och det är inte dom jag söker kontakt med). Men gemensam lunch kan också vara påfrestande. Förutom det självklara problemet att du kanske får just en sån företagslojal jobbig person som sällskap, så är den halvtimmen du tillbringar i personalmatsalen den enda ensamma tid du får under hela dagen. Resten av tiden består av att konstant ha en massa folk runt omkring dig, som du inte bara måste ha i din närhet utan också måste interagera med hela tiden. Det är oerhört påfrestande. När dagen är slut är det inte bara kroppen som värker, huvudet är sprängfullt och överbelastat. Därför kan jag ibland önska att jag får äta ensam, även om jag missar värdefull sammansvetsning.
2. Jag har börjat märka av att det är ett fysiskt jobb jag har. Förutom att rygg, axlar och nacke värker för det mesta så har jag en historia av gamla skador som inte uppskattar att tvingas hålla kroppen stående konstant i timmar utan att få sitta ner. Det är jobbigt att alltid ha ont nånstans.
3. Det stressiga tempot är inte hälsosamt. Jag vet inte om det är jag som är känslig, men jag fattar inte hur andra klarar av det här jobbet. Förmodligen mår dom inte bra dom heller. Stressen gör att man sover dåligt, och i mitt fall alltid drömmer stressdrömmar om jobbet. I stort sett varje natt drömmer jag om jobbet. Det handlar om att saker inte funkar som dom ska, att jag är försenad, att något fattas, att jag inte klarar av att göra det jag ska osv. Sen vaknar jag och har ont i kroppen så att jag inte kan somna om.
Skälet till detta är förmodligen att all stress på jobbet gör att man inte klarar av att hantera den, utan måste helt enkelt stänga av när man går från jobbet. Man klarar inte att behandla dagens upplevelser, för att man är för trött. Då får hjärnan bli överbelastad och ta ut det när det undermedvetna tar över i och med sömnen.
Nu får det vara nog för den här gången. Men jag lovar att jag ska försöka skriva oftare i framtiden.
För att sammanfatta läget kan jag säga några saker:
1. Att jag jobbar mycket mer nuförtiden har fått effekten att jag och de andra timanställda har sammansvetsats betydligt mer. Vi ses under längre pass, inte bara 3-4 timmar, och har därmed ofta lugnare perioder emellan rusher när vi faktiskt har tid att prata lite. Dessutom får vi lunch betydligt oftare, och inte sällan är man inte ensam i personalrummet. Stressen på arbetsplatsen gör att de som ska ha lunch får det inklämd mellan diverse rusher och uppgifter, och då gäller det att så många som möjligt kan käka när det är lungt. Detta för att spara pengar, naturligtvis. Om vi skulle gå en och en när det faktiskt är lugnt, blir vi överbemannade eftersom rushbemanning inte är nödvändig då. Så därför äter vi ofta tillsammans.
Jag är ganska kluven till detta. För det första är det jättepositivt, då vi ofta får tillfälle att prata ordentligt. Inte bara lära känna varandra, utan också diskutera verksamheten. De allra flesta söker andra jobb, och på det spåret kommer man in på allt som är fel med vår arbetsplats och hur mycket man hatar sitt jobb. En gemensam utgångspunkt som består i fientlighet gentemot företaget och en önskan om att maska och slippa jobba så mycket som möjligt skapar en mycket större gemensamhetskänsla än om man exempelvis gillar samma idrott, har jag märkt. Det i sin tur leder till en lojalitet som är den största anledningen till att jag orkar jobba kvar. När ryggen värker och du inte orkar med en klagande kund till, finns direkt förståelsen där och någon annan som peppar eller tar kassan istället för dig. (Detta gäller såklart inte alla anställda. Det finns företagslojala som stressar andra, driver upp tempot och ser som sin uppgift att rätta dina "misstag" konstant också. Men de är i minoritet för det mesta, och det är inte dom jag söker kontakt med). Men gemensam lunch kan också vara påfrestande. Förutom det självklara problemet att du kanske får just en sån företagslojal jobbig person som sällskap, så är den halvtimmen du tillbringar i personalmatsalen den enda ensamma tid du får under hela dagen. Resten av tiden består av att konstant ha en massa folk runt omkring dig, som du inte bara måste ha i din närhet utan också måste interagera med hela tiden. Det är oerhört påfrestande. När dagen är slut är det inte bara kroppen som värker, huvudet är sprängfullt och överbelastat. Därför kan jag ibland önska att jag får äta ensam, även om jag missar värdefull sammansvetsning.
2. Jag har börjat märka av att det är ett fysiskt jobb jag har. Förutom att rygg, axlar och nacke värker för det mesta så har jag en historia av gamla skador som inte uppskattar att tvingas hålla kroppen stående konstant i timmar utan att få sitta ner. Det är jobbigt att alltid ha ont nånstans.
3. Det stressiga tempot är inte hälsosamt. Jag vet inte om det är jag som är känslig, men jag fattar inte hur andra klarar av det här jobbet. Förmodligen mår dom inte bra dom heller. Stressen gör att man sover dåligt, och i mitt fall alltid drömmer stressdrömmar om jobbet. I stort sett varje natt drömmer jag om jobbet. Det handlar om att saker inte funkar som dom ska, att jag är försenad, att något fattas, att jag inte klarar av att göra det jag ska osv. Sen vaknar jag och har ont i kroppen så att jag inte kan somna om.
Skälet till detta är förmodligen att all stress på jobbet gör att man inte klarar av att hantera den, utan måste helt enkelt stänga av när man går från jobbet. Man klarar inte att behandla dagens upplevelser, för att man är för trött. Då får hjärnan bli överbelastad och ta ut det när det undermedvetna tar över i och med sömnen.
Nu får det vara nog för den här gången. Men jag lovar att jag ska försöka skriva oftare i framtiden.
Kommentarer
Postat av: nicx
Ojoj, så jag känner igen mig. Speciellt det där med stressdrömmar. Fy fan för dom! Att man inte ens kan få en lugn stund när man SOVER?! Bisarrt.
Trackback